På söndag är det mors dag och jag tycker att vi ska uppmärksamma mammor runtom i världen som kämpar för sin och sina barns överlevnad, som lever i krig, fattigdom och med traumatiska upplevelser och små resurser! Uppmärksamma din egen mamma genom att skänka en slant till Rädda mammorna! Röda korset har under maj månad en kampanj just för alla utsatta mammor i världen! Skriv ett fint kort till din mamma och skriv att du har satt in en slant till Röda korset. Det ska jag göra!

Jag fick hem min facktidning idag Socionomen och det här numret handlar om fattigdom. En svartvitt bild på en mamma, lika gammal som jag, med en två-åring på höften och som lyfter tröjan för att visa den stora tumören som kommer ta hennes liv inom kort. Hon bor med sina barn i ett litet skjul på en sopptipp i Rumänien. Hon kommer snart dö och lämna sina barn i fattigdom och misär. Själv tog jag sovmorgon med min son idag, låg extra länge i sängen och gosade för att

 sen äta frukost i lung och ro...

En annan artikel tar upp en mamma som levt gömd under flera år i Sverige med sitt ena barn medan dom två andra barnen fick stanna kvar i hemlandet. Nu har hon uppehållstillstånd i Sverige och alla barnen bor hos henne men hon lever på socialbidrag och har inte råd med allt det barnen behöver. Barnen känner sig utanför eftersom de inte kan vara med på aktiviteter, inte kan köpa det som kompisarna köper. Mamman blir mer och mer deprimerad och en av hennes döttrar pratar inte med henne. Vi fick så mycket kläder till vår son när han föddes att vi inte hann använda allt innan de var för litet. Han får massa fint av mor-och farföräldrar och vi kan köpa det vi vill till honom.

Idag har jag varit ute i skogen, plockat liljekonvaljer, njutit av min föräldraledighet och gnällt över att det är tråkigt att dammsuga. På söndag är det mors dag och jag tycker att alla som känner igen sig i att de har det så bra som jag har det ska göra något för en mamma någonstans i världen som behöver det! Röda korset har kampanjen Rädda mammorna men det finns många organisationer som arbetar för att stödja familjer runtom i världen! Välj en och skänk en slant!

Grattis i förskott alla viktiga, fina, omtänksamma, beundransvärda, kämpande, roliga, glada, ledsna, ensamma, starka, duktiga, trygga mammor!!!

Min mamma läste upp en krönika för mig en dag och den var så fin. Vi vuxna stressar runt, vi vill så mycket, våra barn ska gå på roliga aktiviteter, vi ska göra massor av saker och vi stressar för att få in allt i vardagen. Krönikan handlade om att se på saker ur ett barns perspektiv, att ta det lugnt, stressa ner och att göra saker med barnen inte behöver vara så komplicerat. Jag kan själv känna att jag vissa veckor vill få in för mycket. Öppna förskolan, fikastunder promenader, träning, sångstund, plugg, alla vardagssysslor och att hinna umgås med min man. Jag känner mig stressad över att jag har för många fina vänner som jag vill träffa och oron i magen växer när jag tänker på hur jag ska få in alla besök. Jag försöker tänka på det här och att ta det lugnt, inte planera in för mycket och att vara här och nu. Jag tar ofta ut oro i förväg och i onödan och jag försöker att bli bättre på att inte göra det. Jag försöker vara här och nu i vardagen, njuta av den tid som aldrig kommer tillbaka och att bara ha mysiga stunder med min son. Jag släcker lampan på morgonen och somnar om med min sons hand i min. Vi sitter i soffan och gosar, läser en bok och bläddrar i den om och om igen. Vi tittar på saker, upptäcker hur roligt det är att se sig själv i spegeln. Vi utforskar leksaker och min son hur dom smakar.

Ett utdrag från krönikan....

Vardagen är rätt så jäkla nice just nu! Massor av mys med min älskade lilla skrutt, lata mornar i sängen (efter rätt så sömnlösa nätter), Efter tio med Malou, långa promenader, öppna förskolan, fikastunder, träning (egentid) och slappa kvällar i soffan. Det jag önskar det fanns lite mer tid för är väl mys med den stora älsklingen! Livet är härligt och jag njuter av det! Försöker lära mig att vara mer här och nu! Ser saker på nytt genom min sons ögon och försöker ta det i hans tempo. Jag tror jag har blivit lite bättre på att ta det mer som det kommer, att kunna ändra mig och säga "nej ingen öppna förskolan idag, vi ligger i sängen ett tag till istället" osv. Jag önskar bara jag kunde sluta oroa mig inför jobbsökande och inför allt vad det innebär att jobba och ha barn. Jag önskar jag fick regisera livet så att jag kunde vara hemma på halvtid, ha ett jobb som jag trivs bra med och där jag får en chans att lära mig saker och utvecklas. Tänk om mannen kunde spika den där lottoraden!:-) Jag försöker tänka att jag inte behöver oroa mig över jobb än utan njuta ett tag till och sen börja söka men utan oro!

Vardagen är skön och bra och jag älskar att få vara med min lilla kille och det är vad jag ska fokusera på just nu!

Idag har jag sorterat ut bebiskläder, storlekar som är för små och ska sorteras in i "spara", "skänka", "sälja" . Herregud det går så fort! Min lilla bebis som hade storlek 50 när han kom till oss en dag i augusti har nu 68-74. Det är ju galet! Hur kunde det gå så fort? Han som vägde 3510 gram när han föddes väger nu 7200 gram och fyller snart 6 månader. Jag pratade med en mamma idag som har en son på 7 månader och som skulle börja jobba heltid nästa vecka och låta sambon gå hem på föräldraledighet. Hon hade ångest och sa att hon kommer storböla när hon går till jobbet. Jag förstår henne. Jag har redan nu ångest över att börja arbeta och jag är föräldraledig till och med augusti. Tiden går så fort och så mycket händer i utvecklingen. Ikväll har min lilla kille kiknat av skratt, börjat skratta bara av att titta på mig. Senaste tiden så har jag mer än tidigare verkligen sett hur han tittar på oss (hans föräldrar) som om vi vore hans största idoler och det känns så bra i magen. Tänk att jag har någon som behöver mig så otroligt mycket, som är beroende av mig och som tittar på mig med ögon som glittrar.

På morgonen ligger han bredvid oss i sängen och ligger och klappar mig på kinderna, känner med sina händer över mitt ansikte och så känner jag hans varma andedräkt mot min hud och jag smälter varje gång.
Jag försöker njuta, vara här och nu och verkligen njuta av föräldraledigheten och min son men det går för fort! Han växer för fort! Tiden går för fort! Jag vill skrika stopp!!

Finns det några föräldralediga som läser den här bloggen? Hur känner ni?

Var på BVC idag och läste lite olika kommentarer i Vi föräldrar om föräldraledighet och framförallt pappornas föräldraledighet och pappornas roll. Det var tydligen någon journalist i DN som skrivit om just kritiken mot pappor och menade väl att pappor smutskastas och inte får en riktig chans. Jag ska låta vara osagt exakt vad journalisten hade för åsikter för jag har inte själv läst utan bara läst kommentarerna kring det hela men jag har själv tänkt en del kring det här med pappornas roll, föräldraledighet osv. Ja jag har tänkt själv men så klart även läst en hel del i föräldratidningar och pratat med andra föräldrar eftersom det verkar vara ett rätt hett ämne. Ska man dela föräldraledigheten rakt av? Varför ses inte män precis som kvinnor i en viss ålder som "riskanställningar" i och med att de kan gå hem på föräldraledighet och sedan behöva vabba när barnet är sjukt?

 Nej jag tycker inte att man ska bestämma åt föräldrarna hur de ska dela föräldraledigheten. Jag tycker däremot att det är bra som det är nu att ett visst antal dagar är avsatta till mannen och brinner inne om inte han utnyttjar dom, men jag tycker inte politiker ska bestämma att föräldraledigheten ska delas rakt av. Alla familjer ser olika ut och har olika förutsättningar och det gäller både när det kommer till ekonomi, arbete men även när det kommer till personliga förutsättningar. Vissa pappor kanske inte är lämpade att vara hemma med sina barn (precis som att vissa mammor kanske inte är lämpade att vara hemma) och skulle man då tvinga föräldern att vara hemma skulle det förmodligen bli olyckligt både för den föräldern, barnet och för föräldern som tvingas arbeta och som går med oro för hur allt går där hemma. Visst kan man väl tänka  att varför skaffar man barn men någon som inte är lämpad att ta hand om sitt eget barn och visst är det en rimlig fråga, men sådana familjer finns ju och bättre då att barnet är hemma med den som kan ge mest trygghet och omvårdnad vare sig det är mamman eller pappan. Däremot så tror jag på en debatt om föräldraledigheten och att man försöker påverka så att fler pappor tar ut föräldraledigheten. Gör det mer ok för pappor att vara föräldralediga. Jag hoppas att arbetslivet har kommit en bit på väg när det gäller acceptansen att även pappor kan vara hemma men det kan säkert bli bättre. Många argumenterar och säger att mannen är den som tjänar bäst och därför blir den som arbetar. Min man tjänar cirka 7000 kr mer än mig men kommer ändå vara hemma ett halvår. Hur kan man se till att ekonomin inte har en avgörande roll för vem som stannar hemma?

Jag tror mycket också handlar om att vi mammor måste dela med oss. Vi vill gärna ha kakan och äta den. Jag kan bara gå till mig själv och säga att jag inte hade velat dela rakt av eftersom jag verkligen vill vara hemma med mitt barn i ett år. Däremot hade jag aldrig accepterat att min man inte tog ut någon föräldraledighet. Nu tar jag ut färre dagar så att även min man kan vara hemma men i ett halvår. Vi mammor måste våga släppa kontrollbehovet och låta papporna vara just närvarande föräldrar och att uppmuntra till föräldraledighet. Jag tror faktiskt att det kanske kan vara lite bekvämt för vissa pappor att skylla på svårigheter att vara borta från jobbet. Det kanske för vissa känns lite läskigt att vara hemma och ha ansvar för barnet på heltid men det är ju en vanesak och något som jag tror kan kännas läskigt även för mammorna i början.

Jag älskar att se min man med vår son. Jag blev kär på nytt när jag såg honom bli pappa och hur otroligt fin han är med vår lilla kille. Kärleksfull, omtänksam, gosig, rolig och busig. Däremot känner jag mig som en kontrolltant i hemmet och många av mina vänner som har barn beskriver samma sak "Har du gjort det?", "Kan du fixa maten till J nu?", "Kom ihåg att..." Jag vill inte vara sån, jag vill slippa tjata lika mycket som min man vill slippa tjatet, men då krävs det att min man tar för sig mer i hemmet, tar tag i saker, tar egna initiativ, tänker till lite vad som kan behöva göras och planerar lite mer än han är van vid sen tidigare. Han behöver göra allt det och jag behöver släppa lite på kontrollen, sluta dubbelkolla allt och lita på att han fixar saker och tänka att han får reda ut det som blir fel eller det som glöms bort.

Jag tror att barn behöver närvarande föräldrar, att de behöver få kvalitetstid med båda sina föräldrar och att barnen växer upp och ser båda föräldrarna ta ansvar för barnen och hemmet. Barn behöver få se pappa stå i köket och laga mat, se pappa städa, tvätta och handla. Barn behöver få mycket närhet och mys även med pappa. Barn behöver också få se mamma släppa loss och leka riktigt ordentligt, att mamma inte bara är den som tjatar på alla i familjen om allt som behöver göras och som ska ha koll på allt utan att barnen känner att mamma har tid även för lek och bus. Då behöver papporna ta för sig mer i hemmet och av ansvaret och mammorna måste släppa just på kontrollen och dela med sig. Det tror jag alla i familjen skulle vinna på.

Brukar kolla på en förlossningsdokumentär på 4an och jag gråter varje gång. Tänk att jag har fått vara med om miraklet att få föda barn och att vår lilla bebis kom ut hel och frisk och charmade oss från första stund. Alla barn och föräldrar har inte sån tur. Just nu tittar jag på en liten flicka som väger ca 480 gram, pyttepytte liten. Hur ska det gå för henne? I ett tidigare avsnitt hade mamman abstinens under förlossningen och bara skrek "ta ut honom och sen adopterade hon bort honom och lämnade sjukhuset. En annan liten flicka fick ligga kvar på BB för att bli fri från drogerna i hennes lilla kropp. Jag blir så förbannad och ledsen när jag ser sånt. Ett litet oskyldigt barn som får börja livet med att bli fri från drogerna i kroppen. Det finns många föräldrar som inte borde få vara föräldrar. Barn är inte en rättighet. Det innebär ett stort ansvar att få barn och barnens liv ska fyllas med kärlek och trygghet. Barn har rätt till sina föräldrar men föräldrar borde inte alltid ha rätt till sina barn. Det är min osikt.

Tänk vilken lyx att jag får vara hemma med min älskade, underbara son varje dag i ett års tid! Vi delar så jag är hemma ett år och min man i ett halvår. Det är en lyx att få njuta av min prins varje dag och se hur han utvecklas! Just nu har han hittat sin röst och han pratar och pratar och blir lika förvånad varje gång han hör sig själv ser det ut som. Han har även hittat sin tumme och övriga fingrar och suger och dregglar för fullt. Jag får vara hemma och njuta av honom och ledighet. Jag kan fika med vänner, ta långa promenader, umgås med kompisar som också har barn, åka hem till min mamma där både jag och min son blir ompysslade och bortskämda och detta utan att behöva fixa semester. Jag har tid att fundera på vad jag vill i livet, vad jag vill arbeta med. Jag hinner läsa en extra kurs (börjar i vår) för att försöka få lite mer kunskap och förhoppningsvis öka chanserna till ett nytt jobb. Jag får mycket tid att umgås med mig själv och bara vara. Det är en lyx!!! Så jag kommer allt vara lite avis när det är dags för mig att gå tillbaka till arbetslivet och min man får vara hemma och mysa med vår son.

Första barnet och föräldraledigheten tror jag verkligen att man ska ta till vara på för när barn nummer två kommer så blir det nog inte riktigt samma grej. Visst det äldsta barnet kanske går på dagis några timmar men det blir mer att fixa med, två som ska tas om hand, mindre egentid för föräldern osv.Tror så klart att detta också har sin charm men det blir nog en annan sak. Så jag ska njuta av det här året som hittills bara svischat förbi!

Idag fyller barnkonventionen 20 år så hipp hurra för den! Tyvärr finns det väl fortfarande väldigt mycket som bör förbättras och mycket av barnkonventionen uppfylls inte idag. Vi skryter gärna i Sverige om hur bra vi är men vi har en hel del som kan kritiseras även i Sverige när det gäller att leva upp till barnkonventionen .  Barnkonventionen slår fast att alla barn har samma rättigheter att leva och utvecklas och att få växa upp i trygghet. Dessutom ska barns åsikter respekteras. Kommer vi någonsin kunna uppfylla barnkonventionen? Vi måste ständigt sträva efter att barnkonventionen uppfylls i så stor utsträckning som bara möjligt. Barn lever i skräck i sina egna hem, rädda för föräldrar som slår, med oro för en förälder som missbrukar. Barn utnyttjas sexuellt både av främmande människor och av dem som ska stå dem närmast. Alla barn får inte den sjukvård de behöver. Barn mobbas och får inte stöd av skolan och vuxenvärlden. Många barn lever i skräck över att bli bortgifta och könsstympade. Många flickor har inte samma rättigheter som sina bröder och övervakas av sina egna familjemedlemmar. Balkongflickor har mist sitt liv i förtid bara för att de vill leva sitt eget liv och inte det liv deras föräldrar har valt åt dem.

Vi har långt kvar här i Sverige och många andra länder har en ännu längre väg att gå. I många länder har barnen inte ens hört talas om barnkonventionen och det är tragiskt. Jag arbetar med ungdomar från länder där barnkonventionen enbart är vackra ord på ett papper men där barnens rättigheter knappt existerar. Vi måste kämpa för att alla barn ska veta om sina rättigheter. Utan kunskap om sina egna och andras rättigheter kan man inte heller kämpa för att de ska uppfyllas. Utan kunskap om rättigheterna kan vi inte heller förstå våra skyldigheter gentemot våra medmänniskor.

Vi får fira barnkonventionen som fyller 20 år idag men vi får aldrig glömma att vi måste fortsätta kämpa för att barnens rättigheter inte bara ska vara fina ord på ett papper utan att barnen faktiskt ska känna att deras rättigheter tas på allvar och att orden omvandlas till handling.